Snart är det nyår, och parallelt med det startar valrörelsen 2010. I tider när högervindarna blåser som kraftigast är det lätt att börja kompromissa bort sina ideal. Radikala och revolutionära förslag utpekas som absurda och extremistiska av den högerdominerade mediasfären.
Jag menar att vi måste vara tydliga. För en tid sen, valet 2006, drev vi i Vänsterpartiet aktivt ett krav på 200.000 nya jobb i offentlig sektor, arbetstidsförkortning med bibehållen lön och ett absolut nej till borgarnas skattesänkningar. Men idag låter skällan något annorlunda. Dessa krav drivs inte längre, i alla fall inte aktivt. Varför har vi tvingats in på denna väg fyllt av högersvängar? Är det beroende på samarbetet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet eller har vi själva valt att ta den vägen för att vi tycker den är bättre?
Vi ser i opinionsmätningarna ett allt svagare stöd för vår politik, men det är just det, är det verkligen vår poltik? Jag hävdar att vi blivit insnärjda i ett spel, ett spel där målet är att nå ministerposter till vilket pris som helst. Men jag menar att vi då inte kan vinna spelet, vi kan bara förlora det.
Ett Vänsterparti att räkna med, blir vi först när vi driver revolutionära krav. Det gör vi inte i stor utsträckning idag. De kongressombud som blir valda att representera sina medlemmar på nästa års kongress har ett stort ansvar. Min förhoppning är att dessa förvaltar det ansvar väl och slutar att kompromissar bort våra ideal. För vi kan få ett starkt mandat för att föra en radikal vänsterpolitik om vi bara visar att det är det vi tänker göra. Först då, och på inga andra omständigheter kommer vi att få ett starkt väljarstöd, där inte bara akademiker utan också arbetare går och röstar på oss i Vänsterpartiet.
Mikael Ekvall
